 |
| mamma fotograferad av pappa när de var unga och nyss träffats |
Du får bara de prövningar som du är stark nog att klara av.
Talesättet är tänkt att ingjuta styrka hos den som känner sig utsatt och beprövad. Jag funderar på om det hjälper. Jag borde i så fall vara superstark. Värsta sortens superwoman.
Kanske är det så, bestämmer jag mig för när vi susar genom Sverige på väg hem från Västerbotten, att det faktiskt fungerar i min vardag. Jag vet innerst inne att jag klarar av det mesta som kommer i min väg även om den ibland är tung att gå.
Idag dock är jag inte så stark. Idag, på dagen, för 10 år sedan gick min mamma bort. Jag saknar henne lika mycket nu som för 10 år sedan. I alla lägen. Ibland för goda råd, ett lyssnande öra men även för att dela små vardagliga glädjeämnen. Tänker på allt som hon missade och inte hann uppleva i ett liv som blev alldeles för kort. När vi fick beskedet var det ingen som var varken överraskad eller förvånad. Hon levde sitt liv som om varje dag var den sista och hennes ljus brann snabbare än andras, vilket på sätt och vis var ett medvetet val.
Sjukdomen var inget hon ville prata om. Jag ifrågasatte inte och jag frågade inte. Som om det var en tyst överenskommelse som alla var inkluderade i. I själva verket var jag nog rädd eller kanske feg. Idag tror jag att jag hade gjort annorlunda men det är väl det som själva livet går ut på. Att genom händelser och öden växa som människa och utvecklas.
Jag vet inte vad jag tror på, jag vet inte var jag tror att hon är men hoppas att hon vet att hon är saknad av många och att jag aldrig slutar tro på "att allting ordnar sig till slut".