 |
| en text som egentligen inte hör till saken men som jag sparat eftersom jag (och många med mig) tenderar att mäta min livskvalitet i relation till min produktivitet. Det är en konst att göra ingenting. |
Vi kom fram hit till vintervackra Västerbotten klockan 5 i fredags morse. Strax efter lunch fick jag ett nödsamtal från mina stora barns pappa. Panik, maktlöshet, oro på gränsen till vansinne. Att sväva i ovisshet under timmar som känns som dygn samtidigt som mörkret faller (både bildligt och bokstavligt) är ingenting jag ens skulle önska en fiende. Mammahjärtat slår dubbla slag och jag gråter hejdlöst in i en kudde och hoppas att lilla J inte ska höra. När allt omkring en liksom upplöses i ett fullständigt kaos av små atomer som inte kan formas till en helhet, allt ackompanjerat av en påtagligt påverkad lillebror som klänger sig fast vid sin mamma som om hon skulle försvinna så fort hon lämnar rummet. Han har tentakler som en insekt min minsting. Känner av minsta lilla förändring i mitt humör. Jag räcker inte till. Lättnaden som inträder när samtalet vi väntat på till slut kommer. Men också den stora ilskan. Jag har så mycket inneboende frustration, sorg och ilska i min kropp just nu att det räcker resten av mitt liv.
Alla känslor transformerar sig uniformt likt en Barbapapamedlem och blir istället till dunkande migrän.
Nu har det mest akuta läget stabiliserats och trots att jag befinner mig 85 mil från mitt barn som inte mår bra känner jag mig lugnare. Hon har tagits om hand om av professionella människor som jag känner allra största förtroende för.
Jag gör mitt bästa att inte analysera sönder och att bara vara här i nuet. Det är det bästa jag kan göra.
Kram
Matilda K